Besvärligt och svårlösligt bekymmer
Jag har just nu ett svårlösligt och besvärande bekymmer. Min svägerska har jag länge betraktat som en mycket betydelsefull person i mitt liv. Jag är kanske den enda utöver min bror som accepterat hennes speciella egenheter och egenskaper. Nu har jag emellertid sedan en tid tillbaka börjat störa mig rejält på henne. Hon tar åt sig äran av ätt vara en god förälder, kunna sköta ett arbete och vara fullständigt vuxen.
Visst jag missunnar henne inte detta. Det som däremot stör mig är ätt hon i förhållande till mig inte tvekar att beskriva mig som ungdom, icke ansvarstagande, slapp och som en lillebror. Jag känner inte igen mig i bilden det är inte jag som måste sova extra mycket om dagarna ständigt, inte ägnar sina barn någon uppmärksamhet, ägnar all tid till en massa andra saker än det basala för det orkas inte med. Min bror beskyddar henne likt hon vore gjord av porslin samtidigt blir det omöjligt att ta henne på allvar eftersom hon aldrig får ifrågasättas. Ständigt utslagen, ständigt trött, alltid orolig. Det gör mig arg och irriterad, inte att hon inte orkar utan att det mörkläggs. Alla vet men inget sägs! Flodhäst i vardagsrum 100%, lever man nära blir man medberoende sägs det. Snart kan jag lämna denna ilska därhän, jag bygger en mur.
